Det känns som att de är den längsta dagen ever...

Om en timme är de möte, är nervös. håll tummarna för att de går bra.

Skriver väl eventuellt när mötet är slut.

Har vi haft idag, kom väl inte fram till något som vanligt, men vi började läsa nummer å det är då man känner att man kommer nånstanns, det är då de börjar bli roligt. Men så är de ju som det är, ska ta beslut på styrelsemötet imorgon, är nervös som fan för det mötet, känner inte alls för det. Man kanske borde ha varit tyst?

Annars har ja inte gjort nånting idag, spelat bort en massa på poker, gått så inihelvete dåligt idag.

Har ont i huvudet som ett as.

Måste komma ihåg att ringa ungdomsmottagningen imorgon.

Har pratat med Eva nu iaf, om att jag inte kommer vara med där i höst, kändes skönt men ändå lite vemodigt, men hon sa att om ja får tid är det bara å dyka upp å det känns ju skönt=)

Men kommer sakna er alla!!

Jag känner mig så jävla dum, folk vill hitta på saker å frågar om jag vill vara med, men jag tackar nej, det är inte på grund av er utan det jag som inte orkar bara.

Jag vill inte göra er besvikna, jag hoppas ni förstår det!

Älskade syster på din dag!

Det går inte att sova, tankarna snurrar och tårarna rinner.

Kom på en rätt skrämmande sak, jag kommer inte ihåg hur det är att vara lycklig, inte vad kärlek är, eller hur det ska kännas.

Jag vill få ur skiten ur armen nu, jag håller tummarna för att det kommer hjälpa för jag orkar inte ha det såhär längre.

Är det såhär det ska vara att vara vuxen så vill jag inte mer, jag vill vara 15 igen, även om det var jobbigt så är det ingenting mot nu.

Jag vill vara mitt gamla, bekymmerslösa, posetiva jag, men jag kommer knappt ihåg hur det var. Människor som lärt känna mig på senare år har nog svårt att förstå att jag faktiskt en gång i tiden var just den personen.

Det är så mycket blandade känslor just nu, jag vill inte umgås med nån, men jag vill heller inte vara ensam...

Jag vet att jag är älskad, men känner mig ändå oälskad, och det gör det hela ännu svårare, på ett sätt vore det lättare om jag faktiskt var oälskad, för nu måste man brottas med skuldkänslorna av att känna såhär när man faktiskt vet att det inte är så. Jag vet som vanligt inte hur jag ska förklara.

Det känns som att jag sviker mina vänner genom att säga så, att dem inte är nå bra vänner, men det är dem, de är dem BÄSTA man kan ha, så egentligen borde ingen vara lyckligare än jag, så varför är det då såhär?

Jag känner mig som en börda för alla, ett problem, en belastning.

Om det skulle hända mig något när jag var hemma, och inte skulle kunna ta mig till telefon skulle det ta flera dagar innan nån upptäckte det, folk skulle ringa, men det skulle ta nån dag innan folk blev oroliga och kom hit, det gör mig skräckslagen.

Jag är rädd, verkligen rädd för vad det är som håller på att hända med mig...

Återigen en natt när jag inte vill gå å lägga mig..

Skulle jag skriva här precis hur jag känner just nu, skulle jag bli en sån person jag hatar...

Nathalie var här på besök ikväll, vi käkade tacogratäng å fikade äppelpaj tills magarna höll på å spricka=)

Annars har ja inte gjort nånting idag.

Glömde ringa ungdomsmottagningen idag å, måste komma ihåg de imorrn!!

Imorrn fyller syrran år, så ska dit å käka tacos, ska bli trevligt, längesen jag träffade dem faktiskt, å ändå bor ja så nära... men det blir väl så när man inte orkar, är asocial som fan... sitter mest hemma å känner sig ensam...

Ibland önskar jag att de skulle bli som alla säger... men bara ibland.

Har uber ont i huvudet, men tagit en ipren nu så ja hoppas de blir bättre så ja kan sova.

Två A-lagare sitter utanför på en bänk och konverserar med varsin trisslott i handen.
Alkis 1: JAG HAR VUNNIT!
Alkis 2 rycker åt sig lotten och studerar den noggrant.
Alkis 2: Ja tamefan, du har vunnit!!
Alkis 1 börjar vingla in mot affären.
Alkis 1 (överlyckligt): JAG HAR VUNNIT!
Han kommer in i butiken och plockar ut sina 25 kr..