Det är så många av dem, överallt.

Hade möte idag igen, ett långt möte, och för första gången så kunde inte jag hålla käften, men det kändes inte direkt som att nån lyssnade, allt känns så meningslöst.

Jag tycker för tillfället inget är roligt, jag vet inte hur jag ska göra med revyn, just nu känns de bara jobbigt, men tänker inte besluta mig förns dem tagit ett "beslut" om en viss sak.

Ser inte ens fram emot att sånglektionerna ska börja, det som jag faktiskt tycker är roligt, men inte, det känns oxå bara jobbigt.

Det har varit en riktigt jobbig dag, den började heeeeelt fel, och den fortsatte ännu sämre, det enda ljusa i dagen var ju att syrran bjöd på mat, mysigt att träffa familjen ibland, även om jag var helt slutkörd...

Men att få träffa Anders gör ändå den allra mörkaste dagen en smula ljusare, han är ju bara för go, han har nästan lärt sig att säga Linn nu.

Mosters älskade gullhjärta.

Jag vill bara bort härifrån, skita i allt vad möten och ekonomi heter. Stänga av telefonen och bara vara, strunta i alla konsekvenser, bara försvinna från jordens yta och alla problem en liten stund,försöka läka sig själv, men då är ju bara kruxet att så fort jag kommer hem är cirkusen igång igen. Jag vet inte hur jag ska komma ur denna onda cirkel, jag vet inte hur jag ska göra. Känner mig maktlös, världelös och meningslös.

Vi var ärliga idag, la alla korten på bordet, vad fick man för det? Kändes mest som en smäll på käften... vad spelar allt för roll egentligen, ingenting verkar ha nån mening.

Lägger upp en bild på Anders bara för att lysa upp detta blogginlägg lite.