Älskade syster på din dag!

Det går inte att sova, tankarna snurrar och tårarna rinner.

Kom på en rätt skrämmande sak, jag kommer inte ihåg hur det är att vara lycklig, inte vad kärlek är, eller hur det ska kännas.

Jag vill få ur skiten ur armen nu, jag håller tummarna för att det kommer hjälpa för jag orkar inte ha det såhär längre.

Är det såhär det ska vara att vara vuxen så vill jag inte mer, jag vill vara 15 igen, även om det var jobbigt så är det ingenting mot nu.

Jag vill vara mitt gamla, bekymmerslösa, posetiva jag, men jag kommer knappt ihåg hur det var. Människor som lärt känna mig på senare år har nog svårt att förstå att jag faktiskt en gång i tiden var just den personen.

Det är så mycket blandade känslor just nu, jag vill inte umgås med nån, men jag vill heller inte vara ensam...

Jag vet att jag är älskad, men känner mig ändå oälskad, och det gör det hela ännu svårare, på ett sätt vore det lättare om jag faktiskt var oälskad, för nu måste man brottas med skuldkänslorna av att känna såhär när man faktiskt vet att det inte är så. Jag vet som vanligt inte hur jag ska förklara.

Det känns som att jag sviker mina vänner genom att säga så, att dem inte är nå bra vänner, men det är dem, de är dem BÄSTA man kan ha, så egentligen borde ingen vara lyckligare än jag, så varför är det då såhär?

Jag känner mig som en börda för alla, ett problem, en belastning.

Om det skulle hända mig något när jag var hemma, och inte skulle kunna ta mig till telefon skulle det ta flera dagar innan nån upptäckte det, folk skulle ringa, men det skulle ta nån dag innan folk blev oroliga och kom hit, det gör mig skräckslagen.

Jag är rädd, verkligen rädd för vad det är som håller på att hända med mig...

Återigen en natt när jag inte vill gå å lägga mig..

Skulle jag skriva här precis hur jag känner just nu, skulle jag bli en sån person jag hatar...