När Nathalie var här berörde vi ämnet komplimanger lite grand, som fick mig att börja tänka lite:

Jag är sjukt dålig på att ge spontana komplimanger måste jag erkänna, vet inte vad det beror på, måste försöka ändra på det eftersom det är en sån glädjekälla egentligen.

Är inte bara dålig på att ge komplimanger, jag är oxå väldigt dålig på att ta emot dom.

Är väl larvigt egentligen, om nån säger att man är fin osv så säger dom väl de för att dom tycker det, annars skulle dom väl inte säga det?

Men ändå är det något i mig som MÅSTE säga emot, vad beror det på? Är det för att jag inte delar deras åsikter, för det gör jag inte, jag tycker inte jag är fin vilket jag antar har med mitt dåliga självförtroende och självkänsla att göra, varför har jag då dålig självkänsla/självförtroende?

Jo, antagligen för att jag alldeles för ofta fått höra att jag är tjock/stor/kraftig/ful och alldeles för sällan fått höra att jag är fin/söt/snygg osv osv.

Vi pratade även om det här med känslor, vilket fick mig att fundera ännu mer.

Jag är inte bara dålig på att ge komplimanger, jag är även dålig på att berätta vad jag känner.

Det tror jag är för att jag blivit bränd och sårad så många gånger, har man en gång brännt sig på elden aktar man sig noga för att gå nära den igen helt enkelt.

Jag vågar inte säga vad jag känner av rädsla för att bli bortstött, skrattad åt och lämnad. Istället för att berätta och kanske få precis det man vill.

Förnekelse är jag oxå väldigt duktig på, fast jag innerst inne vet att det är på ett sätt vill jag inte kännas vid det och förnekar det för mig själv in i det sista.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva mer i dessa ämnen, men har berört det lite iaf, och fått ur mig lite tankar och funderingar. Önskar jag hade skrivandets gåva, men nu har jag ju tyvärr inte det.

Men hoppas det är rätt förståligt iaf=)

Idag har Nathalie varit här på besök med Hanna och Liam.

Har varit väldigt trevligt, skönt att prata om allt mellan himmel och jord, sånt som man inte riktigt kan prata med andra om.

Var roligt att se Liam igen oxå, sååå stor han blivit, tänkt vad en månad mer eller mindre kan göra egentligen, Englali låg en månad för "lite" i magen, vilket resulterar i att hon är mycket mycket mindre än vad Liam är, som faktiskt bara föddes ½ dygn efter henne. Men så är han ju pojk oxå, dom kanske brukar vara större?

Självklart var det roligt att se Hanna oxå, tiden går så fort, var ju inte längesen hon var bebis, nu är hon 4 år... shit.

Lägger upp ett kort på Englali och Liam=)