till mötet nu, drygt 2 timmars sömn, det ser ut som att jag knarkar...

Det enda jag vill är att få sova, jag förstår inte varför de ska vara så svårt...

Var är min "räddare i nöden" när jag behöver honom?

Känner mig fängslad, är pank och har möten hela tiden, jag vill inte vara kvar här. Jag vill bort, har svårt att tro att jag nångång kommer trivas här.

Känner mig utanför, och jag vet att det till viss del är mitt fel, men jag har försökt å försökt å nu orkar ja inte längre, ge mig mitt liv tillbaka!

Och samtidigt får jag skuldkänslor för att ja känner såhär... ska det verkligen vara såhär?

20 år och allt känns förstört, kommer jag nångång må bra igen? Kommer jag kunna bygga upp mitt liv igen, kommer jag nångång ha ork igen, kommer jag nångång ha roligt, skratta och le utan att jag känner att jag måste?

När försvann livet? När blev allt så svart?

Kan inte sova, eller jo när jag väl somnar så sover jag, men de är de här med å somna, att "våga" gå och lägga sig.

Jag vill bort härifrån, men skulle de hjälpa, om jag nu tog mig härifrån, skulle ja då må bättre?

Och det känns som att ingen förstår, man förklarar och förklarar och personen man förklarar för säger att den förstår å i nästa sekund säger den nått som den aboslut inte skulle ha sagt om den förstod.

Det känns som att jag står å trampar i ett hörn.

Jag vill ha hjälp!