Jag pallar inte längre, jag vet inte hur jag ska göra, jag vet inte hur jag ska betee mig, hur jag ska reagera...

jag har alltid förstått, alltid funnits där, alltid stöttat, men tydligen räcker inte det, för första gången så förstår jag faktiskt inte, även om det är din sjukdom som spelar in så kan jag inte förstå, och jag vet inte hur jag ska göra.

nu är jag brutalt ärlig och ja, ta åt er om ni känner för det, men när ska någon bry sig om MIG så som jag hela jävla tiden bryr mig om alla, står där vid er sida och gör ALLT som krävs, lägger allt åt sidan bara för ER! När ska JAG kunna betee mig som er och upptäcka att ni ändå står där vid min sida vad som händer...

Ja visst, jag måste väl även erkänna att jag inte släpper någon så nära. vågar inte berätta vågar inte visa mig sårbar bara för att jag är rädd för att ni inte ska orka, förstå eller tycka att jag är patetisk, jag kan inte uttrycka i ord hur jag känner, men det är alltid mer "synd" om nån annan så då vill jag inte berätta. vill inte prata utan bara finnas där för er... och även om ni inte berättar att ni inte mår bra så ser jag det... när ska nån upptäcka hur jag mår, och bara sitta där och förstå, visa att ni bryr er på RIKTIGT, inte bara en kram å sen är allt bra och man kan återgå till det vanliga... jävla skit!

Även om mina "probem" kan tyckas är bara "bagateller" så är dem inte det för mig, visst tyck vad ni vill men stå ändå vid mina sida och försök se det ur min synvinkel... för en skit sak för er kan vara världens grej för mig, och precis tvärtom, men jag finns där för er ändå, oavsett vad...

Jag vill härifrån, men ändå inte för jag känner ansvar gentimot er alla, dig, och jag vet inte om jag orkar börja om på ett helt nytt liv, på en helt ny plats, även om det är det jag behöver, fan att man ska vara så inihelvete feg....

jag får inte ens ut i skrift vad fan de är jag menar, antar att det är många som tar åt sig av detta och tror att det är just dem jag menar, men så är det inte, jag vill bara att ni ska få en inblick i hur det är JAG känner, och jag vill inte att ni frågar hur det är, utan visa bara att ni bryr er istället, fan jag har oxå känslor, jag är oxå människa och jag finns precis som ni och behöver en vän precis som jag är vän för er. Jag vill att ni ska finnas där för mig även om det inte är något speciellt...kan inte förklara...

Visst jag kan tänka mig hur detta låter, att jag är en så bra vän mot alla, visst de kanske jag inte är, men jag FÖRSÖKER iaf, och jag har ALLTID lagt undan mina problem för er(och ja jag vet att det kan ju inte ni veta, eftersom jag är så jävla feg för att berätta för er, kan inte säga ifrån), förbisett saker ni gjort mot mig bara för att jag älskar er, och det kanske har gjort de så att ni tycker att det är okej, att man kan göra precis vad man vill mot mig och jag tar emot det iaf, är lite arg men sen är allt bra igen.

Jag vet att ni inte kan veta allt det här, men en ansträgning vore fint, när är det jag som ska bli omhändertagen, när ska jag bara skita i alla andra och inte tänka "jag kan nog inte göra såhär för jag måste kunna ta hand om er" när ska jag kunna va så självisk och bara kunna strunta i allt och veta att det iaf finns människor där för mig.

 jag känner mig jävligt självisk av att bara skriva detta inlägg, av att bara tänka dessa ord. för innerst inne är det nån liten röst som säger "nej Linn, detta är fel, du ska ta hand om alla, bry dig inte om dig själv, så länge du är en bra vän och ser saker som inte blotta ögat kan uppfatta så kommer dem finnas där för dig med, strunta i allt som sägs, allt som görs... du kommer få din belöning tillslut"

Men NÄR?

önskar att jag hade något att skylla på, psykiskt mående, onykterhet eller bara att jag var allmänt förbannad, men icke så är inte fallet, jag har faktiskt ingenting att skylla på, jag skriver detta inlägg för att jag måste få ur mig det, har alltid varit såhär, man kanske bara borde sluta och se till sig själv, men jag vet inte hur, jag är "programerad" såhär, och är så inihelvete livrädd för att bli lämnad ensam, att inte ha nån kvar bara för att jag skulle se till mig själv, därför måste jag alltid foga mig inför alla andra... det sitter långt inne... önskar att jag bara kunde börja om, ett helt nytt liv, en helt ny Linn... om jag ändå kunde vara som er... istället för att sitta i min ensamhet och gråta över saker jag inte kan förstå eller förklara, eftersom jag känner mig dum. Önskar helt enkelt att jag inte var jag.

"men linn du är stark" Men NEJ, jag är inte det, innerst inne är jag nog en ensam rädd liten flicka... men ändå ska ja visa mig så jävla stark hela tiden... jag hoppas iaf att nån av mina "riktiga" vänner har genomskådat detta skal, antar att jag sårar en massa känslor av att bara skriva detta dravel. och jag ber så hemskt mycket om ursäkt, men jag var för engångsskull tvungen att få ur mig lite, detta är ändå bara en bråkdel. och jag vill inte att ni efter detta inlägg ska fråga mig om resten, för jag VET INTE!

Ni kanske inte alls har samma bild av mig som vän om detta blogginlägg inger, men det är skrivet ur min synvinkel och så som jag känner det..

Jag kommer aldrig sluta älska er, förstår ni det...

Och jag hoppas att ni inte slutar älska mig...

 

vicki

31 augusti 2008 13:08

lilla älskade vän.. finns för dej jämt.. å efter som du bor så långt bort så kan jag ej se när du mår dåligt.. du vet att du kan skriva till dej att du vill att jag ska ringa så du får prata.. å jag kommer ALDRIG sluta älska dej bejb!!*kramar om i massor*

 

Ulf

31 augusti 2008 21:14

Du vet att jag finns här, jag må kanske inte vara den bästa men men..

http://ayu.skitbil.nu

 

Sara Sunshine

1 september 2008 09:31

Anledningen till att folk säger att du är stark är för att du är det! Du är inte en svag människa bara för att du känner dig som en liten, rädd flicka! Du klarar av att stå på egna ben och även om du mår dåligt så klarar du av allt. Du är stark hjärtat! Det finns en anledning till att jag och andra säger att du är det!
Jag finns alltid här för dig, dag som natt, bara ett samtal bort!
Du ska inte känna dig dum för att du vill prata om dina problem, du behöver också lätta ditt hjärta, precis som alla andra också behöver och ingen är dum för att man mår dåligt. Som du säger, en bagatell sak för någon annan kan vara hela världen för dig, och det är det som räknas, det är du som mår dåligt över det, vad andra tycker ska inte spela någon roll!
Glöm aldrig bort att du inte är ensam, även om du ibland känner dig ensam, du har alltid folk runt omkring dig! Folk som älskar dig och tycker om dig bara för att du är just den du är, för att du är du helt enkelt!
Älskar dig gumman!

http://eckerman.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

På måndag ska jag genomgå en Gastric Bypass operation. Har gått på "flyt" (dietshaker för att minska fettet runt levern) i 3.5 veckor, har gått ner 10kg. Är väldigt nervös inför operationen, men är samtidigt väldigt förväntansfull inför mitt nya li...

Livet går inte riktigt som jag vill just nu, det har änsålänge varit ett tungt 2018, jag hoppas det blir bättre snart men känns som att det är en lång väg kvar.   Vår dotter blev 1år den 7 februari, och nu har vi även tackat ja till dagisplats. I...

För några år sedan tog jag kort på allt och alla hela tiden, folk var jäkligt trött på mig eftersom jag hade med mig kameran överallt. Kom sedan av mig och har inte tagit kort på flera år förutom med mobilkameran då förstås.   Men, igår tog vi os...

  Vad har hänt i mitt liv då? Jo som jag skrev i förra inlägget har jag haft lungembolier, första gången började jag få ont vid djupa andetag på jobbet, de började lite men smärtan stegrades mer och mer tills jag tillslut gick hem, kunde inte lig...

Hittade på min gamla blogg, var ju inte igår direkt jag skrev i den ;)   Mycket har hänt sen sist, 7 feb-17 fick vi en liten tös som heter Freja =) Jag har även blivit fast anställd, 15 feb-16 började jag min 100% tjänst på avd 7 på Åkershem. ...