Idag var Daniels begravning, det var så vackert och det var väldigt många som kom för att hedra och säga farväl till honom. Men allt känns fortfarande så sjukt overkligt, borde det inte ha gått in nu?

Det har varit en fruktansvärt jobbig dag, känner mig helt uttömd på energi och känslor.

Många säger att det värsta nu är över, att man nu kan börja bearbeta och gå vidare, jag ser det som så att det värsta bara har börjat, jag har ett helt liv utan dig framför mig... obeskrivligt.

I mitt huvud iaf, det är på tok för mycket som brottas där inne nu!

Jag måste iväg och köpa vattenfast mascara och en ny bh med avtagbara axelband, men då pengarna antagligen inte räcker till båda så vet jag inte vad som är viktigast har en klänning utan axelband, och det är inte fagert med en bh med axelband då, och vattenfast mascara måste jag ju ha, annars kommer jag se ut som en tvättbjörn på fredag och det vill jag inte.

Ja, på fredag är det begravning, jag har sån ångest för det, på ett sätt vill jag inte, för det om nånting är ju en bekräftelse på att du är borta, men de kan du väl inte vara? Det känns så fruktansvärt hopplöst, men som en av dina vänner skrev på din logg för ett tag sen: Jag ska försöka byta sörjandet av din bortgång sakta men säkert mot firandet av ditt liv.

Väldigt vackert, men fruktansvärt svårt att leva upp till, men jag ska försöka.

Englalis hosta är tillbaka, hon fick ventoline igår men det verkade inte hjälpa nämnvärt, hon hostade sig igenom hela natten, runt 4 fick hon komma in till mig för då hostade hon så mycket att hon knappt kunde andas. Men hon är inte lika tungandad som hon varit förrut iaf, nu är det "bara" lite rossligt och väsigt. Kan hon inte bara få vara bra??

Och det här med ekonomin, phu, den ska vi inte ens prata om, för den existerar knappt...

Ser fram emot söndag iaf, en liten ljusglimt i allt det grådaskiga...

Igår jobbade jag lite, 3 timmar för att vara exakt, väldigt lite, men herregud vad skönt det var att komma hemifrån och känna att man gör nånting. Jag har saknat att jobba, jag hoppas på att få jobba i helgen då jag är barnledig, men det är väl sånt som märks.

Vi klev upp för en timme sen, å nu sitter Englali här och är tröttare än tröttast, men hon får inte gå å sova än på 2 timmar, minst.

Jag saknar mycket och funderar på om jag gjorde ett litet misstag där för nästan 1 år sedan. Men det är ju inget att göra nånting åt nu, så det är väl bara att försöka fortsätta...

Ska lura med mig Sandra till kupolen i helgen, måste köpa nånting att ha på begravningen, vad vet jag inte, men jag hoppas på att hitta nånting fint.

"Och för dig har jag låtsats, och dolt mina tårar
Med dig blir jag mindre, som gubben i lådan
Jag vägrar att inse, du sviker mig alltid
Jag gräver min grav för dig, jag är en soldat för dig

Jag tog en kula för dig, och fick en smula tillbaks
För dig ska jag, göra det tusen gånger om
Jag har givit dig allt, och jag har ingenting kvar
För dig ska jag göra det tusen gånger om"

Var och tände ljus på Daniels minnesplats igår, det var så fint, låg brev, nallebjörnar, kort på Daniel mm...

Jag förstår inte, det är fortfarande som en mardröm jag måste vakna ur, väck mig någon? Snälla!

Imorgon åker jag och Englali till Stockholm, känner mig så fruktansvärt hjälplös när jag bara sitter hemma, så långt bort, jag vill vara där och ge mitt stöd.

Jag är rädd för hur jag själv kommer reagera när vi väl är framme, allt kommer bli så mycket mer verkligt, att du inte är där.

Har som vanligt ingen koll alls på vad jag packat ner, det märks väl när vi kommer fram vad jag glömt antar jag.

Har iaf packat massa kex å russin som jag kan muta Englali med på tåget, hoppas på att hon håller sig lugn å inte river upp stoppning ur stolarna, hittar nån nödyxa att kasta ut genom fönstret eller kanske får för sig att bita nån tant i näsan.

Nu ska jag gå ut med sopor och ta en extra koll på vad jag kan ha glömt.

Jag har fortfarande inte förstått att du är borta, för mig är det totalt obegripligt att aldrig kunna ge dig en kram igen, eller prata med dig, se dig le.

Jag tittar på kort och det känns som att jag kommer få se dig när som helst igen, när nån annan i familjen fyller år, jul eller hemma hos mormor när ni är på landet.

Antar att det kommer bli mer "verkligt" när vi åker till Stockholm, och du inte är där. Det är så fel, klart att DU ska vara där när vi kommer, nått annat finns inte på världskartan, och ändå är det så det är. Jag ska försöka stötta alla så mycket som möjligt, men hur gör man?

Jag har blivit så "van" vid att gråta att jag många gånger inte ens märker att jag gör det förns tårarna landar på bröstkorgen.

Jag önskar att Englali hade fått lära känna dig, hon hade kunnat lära sig så mycket från dig!