Den 15/4-2012, så flyttstädade vi gamla lägenheten, jag hade då haft regelbundna sammandragningar i flera dagar och varit in på förlossningen flera gånger, jag var så trött och hade tappat hoppet om att det nångång skulle komma en bebis, hade ju gått en vecka över tiden.

Pappa och Lillemor var med och hjälpte oss att städa ur lägenheten, väldigt tacksam över det, annars hade vi nog aldrig blivit klara;)

Ulf skjutsade hem Bella och Miranda till sina mammor eftersom det var söndag och det var dags för "mamma vecka"

Vi åkte sedan och veckohandlade så vi hade mat hemma för veckan som skulle komma, jag börjar då få lite ondare och måste ta lite pauser i affären då och då, men tänker inte så mycket mer på det då jag som sagt "tappat hoppet" och det gjorde ju inte överdrivet ont, och inte var det regelbundet heller.

När vi kom hem hjälpte Ulf till att bära upp påsarna, sedan åkte han igen eftersom han lovat hjälpa Åke byta däck på sin bil.

Jag hinner precis packa upp kassarna, då börjar jag få väldigt ont, sätter mig i soffan och ringer mamma, då var klockan runt 17:30-18:00, för att gnälla och fråga hur sjutton det ska kännas eftersom jag vägrade åka in till förlossningen engång till utan att få komma hem med en bebis.

Hon säger åt mig att klocka värkarna och så skulle vi höras igen om en kvart. Jag ringer Ulf och talar om att det börjar göra ondare men att han inte behöver skynda sig hem eftersom det antagligen inte var på G än. Precis när vi lagt på börjar det göra så ont att jag inte kan prata, och jag har nog runt 3-4 min imellan värkarna, tårarna bara sprutar så fort jag får en värk och Englali blir jätte rädd när hon ser mig ha så ont, och jag försöker trösta henne imellan värkarna genom att tala om att nu kommer nog hon bli storasyster snart osv, känner att jag inte kan ge henne den tröst hon behöver och då får jag syn på våran granne som står på balkongen, stapplar ut å ber lite panikartat att hon ska komma över och hjälpa mig med Englali, jag hinner knappt blinka innan hon är i vardagsrummet bredvid mig, hon tröstar Englali och finns samtidigt där för mig, stryker mig över ryggen och försöker lugna mig, undrar vad jag hade gjort om inte hon kommit?

Plötsligt står även Ulf där, han hade struntat i vad jag sa om att han inte behövde skynda sig, antagligen hörde han på mig att det var dags, eller så kände han bara det på sig, evigt tacksam är jag för det=)

Han ringer mamma och säger att vi ska åka in och att hon måste komma och ta hand om Englali, sedan ringer han förlossningen och säger att vi kommer in på engång. Vägen härifrån till bilen tog lång tid, Zandra sa att jag hade värkar väldigt tätt och jag fick stödja mig på både henne och Ulf, väl framme vid bilen hade Zandra sagt till Ulf att han nog måste skynda sig så att inte bebisen skulle födas i bilen ;)

Vi lämnade Englali med Zandra eftersom mamma inte kommit än och sedan åkte vi, vägen dit kändes så fruktansvärt lång, jag hade så vansinnigt ont och försökte andas bäst jag kunde, jag är fortfarande imponerad av att man kan gå igenom sån smärta utan att dö.

19:10 är vi inskrivna på förlossningen, jag kan knappt prata för att jag har så ont och det första jag får fram är att jag vill ha epidural på engång, jag minns att jag tyckte att hon som tog emot oss tog sån väldig tid på sig med allt,  och jag påpekar än engång att jag håller på att dö! ;) Hon talar bara om för mig att jag måste andas för då gör det mindre ont, vilket inte jag tyckte hjälpte alls. 19:25 får jag lustgas, och det visar sig att jag är öppen 6cm, barnmorskan går och ringer narkosen så att jag ska hinna få epidural innan det är försent.

Jag har ingen tidsuppfattning alls och kan knappt prata, tyckte inte lustgasen hjälpte märkvärt heller, men läpparna domnade bort iaf:p

20:15 får jag epidural av en grinig narkosläkare, och jisses vilken skillnad, så fort den börjar verka blir jag medveten om allt runt omkring mig, jag kan hålla ögonen öppna och prata med dom som var där. 

Strax före kl 21 blir jag tillsagd att gå på toaletten och försöka kissa, medans bm skulle gå och rapportera över till nattpersonalen, sagt och gjort, jag knallar in på toaletten, och helt plötsligt känns de som att kroppen "trycker på" jag minns att folk sagt att det är krystvärkar som känns så, så jag ber Ulf ringa på klockan, jag stapplar tillbaka till sängen och in kommer både min gamla och nya barnmorska och en undersköterska, dom kollar fosterljuden och ser att den inte registrerat bebisens fosterljud på ett tag utan bara min hjärtrytm, så det bestäms att dom ska sätta en elektrod i huvudet på bebisen. Nånstanns här går min gamla barnmorska hem.

Först tömmer dom med en kateter och tar hål på hinnorna så dom kan sätta elektroden, 21:15 när vattnet går visar det sig att bebisen bajsat i vattnet, enligt Ulf var det alldeles svart *uäk*

Barnmorskan går för att byta handskar och jag frågar om jag får trycka på, hon svarar ja och sedan hinner ja bara se hur hon dyker ner mellan benen på mig, huvudet hade tydligen nästan varit ute då så hon hade fått lov att trycka in det igen så jag inte skulle gå sönder alldeles, hon hade inte hunnit tagit på sig handskar ens.

Hon säger att jag inte får krysta och det är nog bland det svåraste jag gjort i hela mitt liv, men så 21:27 är våran fina son född. 

Jag fick sy 7 stygn och om inte barnmorskan hade varit så snabb hade jag nog fått sytt ännu fler.

Ca kl 1 på natten flyttas vi upp till bb, och Ulf får åka hem, jag sover knappt nånting den natten, pga huvudvärk och att jag inte kan sluta titta på mitt lilla mirakel.

11:21 den 16/4 skrivs vi ut från bb och åker hem till en stolt storasyster.