Trotsåldern har kommit på besök, hon är tydligen urgullig mot alla utom mig, det ska sparkas å slåss å skrikas å bråkas om varenda liten grej, öronen sitter bara där som prydnad för dom används inte till något. Försöker man göra nånting roligt för hennes skulle slutar det i tårar  både från henne och mig eftersom vi blir så osams, jag blir besviken väldigt ofta då jag försöker vända mig ut och in för hennes skull och ingenting duger. 

Idag var vi till stan för att fika med Sabina, Tuva och Liam, inne på fiket lyssnades det ingenting, och när vi väntade på bussen för att åka hem skreks, sparkades och bråkades det, som mamma blir man extremt rädd när ens barn vill springa ut i bilvägen, när man blir rädd blir man arg då barnet inte lyssnar på varför man inte får gå ut där, osv osv...

Nåja det slutade med en ledsen mamma och ett trött och ledset barn som nu ligger och sover sött i soffan här bredvid.

Jag älskar henne så otroligt mycket, mer än livet och vet inte vad jag skulle göra utan henne, men ibland driver hon mig till vansinne.

Nåja, när vi kom hem låg det ÄNTLIGEN en kallelse till labb åt mig, ringde för 3 veckor sen och begärde att få göra lite prover, 2 veckor senare ringer jag och påminner och undrar varför det tar sån tid då det är rätt bråttom osv, NU 3 veckor senare efter första samtalet så fick jag hem en bekräftelse på att jag ska få göra det så jag ringde labb och fick en tid imorgon, ska bli skönt att äntligen få det överstökat, trots att jag hatar blodprov så känns det bra att det nu ska bli gjort.

Nu ska det funderas på vad det ska ätas för middag, och så måste det väl städas lite oxå, Englali ville kolla på Emil när hon vaknat, hon har redan kollat på Emil 2 ggr idag men hon har varit hos mormor hela helgen och inte tittat alls så hon vill fylla upp sin kvot kanske??